Det var en gång en nisse, en väldigt liten en, som älskade julen väldigt mycket, såsom alla nissar gör. Trots att nissen var så liten, höll den så mycket glädje och energi vid juletider att bara att se på den var tillräckligt för att själv börja känna hur det spratt i benen.

Men det här året var någonting på tok, kände nissen. Det var någon som inte hade förstått hur bra det är med jul! Ett barn, möjligtvis. Ett barn, som inte trodde att julen kunde innefatta den glädje som nissen alltid kände. Det måste fixas!

Så nissen reste över hela världen för att hitta detta barn. ”Nej, våra barn tycker om julen”, sa alla som firade jul. ”Nej, våra barn tycker om hannukah”, sa alla som firade hannukah. ”Nej, våra barn tycker om vintertiden”, sa alla som firade eller inte firade, förutom australiensare, vars barn tyckte om sommaren istället.

Men då hörde nissen, som var på väg tillbaka till nordpolen, en liten snyftning. Den var så liten att det måste ha kommit från någon nästan lika liten som den lilla nissen själv. Nissen såg sig omkring, och där, i ett litet och ynkligt hörn, satt ett litet och dystert barn och snyftade tyst för sig själv. Nissen blev lite förlägen, och visste inte riktigt vad den skulle säga.

– Hej, hälsade nissen. Är du barnet som inte tycker om julen? Barnet nickade försiktigt och torkade tårarna. Varför inte då?

– Min mamma, snyftade barnet. Min mamma vill att allt ska vara bra hela tiden, men hon förstår inte att mormor och morfar är elaka och tråkiga då. Vi träffar dem bara på julen, så allt ska vara jättefint, men det är så mycket ljud, och alla vill att jag ska tycka om dem, men de är så tråkiga och elaka hela tiden.

– Men då så! utropade nissen till svar. Det är ju din mormor och morfar, så då tycker du ju om dem! Och alla vet ju att även dem man tycker om kan vara lite tråkiga ibland. Sådant hör till!

Och med dem orden kramade nissen barnets lillfinger och gick sedan väldigt tillfreds hem till nordpolen igen