Antogs ibland vara en gammal ägare av gården han bodde på, annars ett väsen som hjälpte den gården där han befann sig. Det sades att han oftast var osynlig, men när han syntes beskrevs han som en rynkig, ibland skäggig gammal gubbe. Han beskrevs ibland vara ungefär en decimeter hög, andra gånger hög som ett litet barn. Han bar grova arbetskläder och en röd eller grå huvudbonad, liknande en modern tomteluva.

Gårdstomten, om behandlad rätt av människorna, hjälpte till att ta hand om djuren på gården. Om en grind hade glömts öppen eller om ett djur blivit utelåst till exempel, kunde gårdstomten ta hand om det medan gårdens nuvarande ägare sov. Gårdstomten fördrog att jobba ensam. Han ville inte ha med människor att göra, förutom när han fick gröt med smör som tack för sitt arbete och sin hjälp.  

Orden ”tomte”, ”tomtegubbe”, ”gårdstomte”, kommer från begreppet ”tomta gudar” myntat av heliga Birgitta. På 1300-talet, då hon levde, var det obligatoriskt enligt lag att vara kristen i Sverige och att gå i kyrkan. Som nunna märkte hon att och när några familjer inte längre gick till kyrkan för att be till Gud. I syfte att hitta anledningen till detta tog hon tid att hälsa på några av de familjerna. När hon kom till deras gård förklarade de att de börjat be till något annat än Gud. Upprörd av detta berättade hon för högre uppsatta i kyrkans hierarki om dessa ”tomta gudar”, alltså enskilda gårdars (tomtars, en tomt, ett avgränsat område med bebyggelse) egna ”gudar”, som folket började vända sig till istället för Gud.