Det var en gång och den var sandad. Solen lös med sin frånvaro denna 23:e december. De tjocka molnen verkade oändligt stora, de hade blivit ett. Som en ny himmel vars stjärnor föll ner på marken i form av små iskristaller. Under denna stjärnlösa himmel stod hus som lyktor, elden i eldstäderna som tappra försök till hopp om värme och bättre dagar. En sådan lykta kallade en liten flicka för sitt hem. Där tog hon och hennes föräldrar skydd mot allting utanför. Alla monster, allt som var hemskt. Inget av det kunde komma innanför väggarna till familjens egna hem. Däremot, när flickan denna dag skulle ut ur det säkra hemmet för att köpa en present till sina föräldrar, kunde vad som helst hända.  
Med sina sista slantar hårt i händerna var hon på väg till affären, den enda inom flera mils avstånd.  

Om hon skyndade sig, tänkte hon, kunde hon komma hem innan det blev för mörkt. Hon gick så snabbt hon kunde utan att springa och intalade sig att hon var lika säker nu som hemma. Hon hörde snön under skorna, tänkte på hur vacker den kan se ut. Så glittrande i ljuset från lyktorna. Inte kunde väl något så vackert vara ont? Inte hade väl snön slukat mynten hon nyss hållit så hårt i sina frusna händer? I vilket fall så var de frusna händerna nu tomma. Letande gick flickan på knä i snön, men under det glittrande täcket fanns bara grus. Inte något spår fanns efter mynten. De enda spår hon såg var hennes fotspår bakom sig, men de skulle snart också försvinna i snön.  

Uppgivet såg hon sig omkring. När hon vände ögonen upp mot molnen såg hon i ögonvrån hur något tornade upp sig. Otroligt nog var det ett torn. Den lilla flickan hade alltid sett tornet som en fyr, fast istället för ljus så sträckte mörker ut sig från toppen. Hon hade alltid tänkt sig att allt hemskt samlades där, att det tog sig dit och lämnade hennes by i fred. Hon kom ihåg berättelser om en trollkarl i tornet. Enligt hennes familj och grannar var han ond och bitter, men enligt henne var han säkert bara en snäll gubbe som räddade byn från monster med sin magi. Men kanske var han ändå elak? Kanske var snön under hans kontroll, precis som röken ur tornets skorsten som tycktes skapa molnen som täckte himlen. Kanske skapade han molnen och mörkret, kanske hade han då också skapat snön hon stod i? Snön son nyss stulit hennes pengar. Nyss? Nej, det var nu ett bra tag sedan och i sina tankar om trollkarlen var elak eller inte hade flickan glömt både tiden och kylan. 

I denna mysiga samling av lyktor låg nu ett stilla hjärta under snön, om det nu låg kvar. Kanske hade hjärtats ägare haft rätt om trollkarlen, och kanske var det för att hon insett hur rätt de andra haft om honom som hon inte längre kunde varna dem inför morgondagen.